erikaiatlanta.blogg.se

Detta inlägg kommer lite sent, men för er som vill läsa det så here you go.

Nu har jag kommit tillbaka till Sverige (kom hem för typ två veckor sedan men aa). AFS pratar om hur det kan vara så att the transition back to your home country kan komma med vissa problem, precis som början av ett utbytesår. Att komma tillbaka innebär ännu ett byte i kultur och vardag, vilket kan för en som inte är beredd bidra till irritation över småsaker.
Personligen känns hela detta scenario väldigt overkligt för mig. Jag trodde att jag skulle ha glidit ifrån vänner och att jag skulle bråka med min bror bara för att vi båda hade vant oss vid att vara ensamma barn i huset. Jag trodde även att jag skulle gråta när jag sa hejdå i USA samt när jag såg alla i Sverige igen.
Tänk hur fel jag hade.
Jag grät lite när jag sa hejdå till Murray och huset, men annars fälldes inte många tårar. För det första så kändes allt konstigt, riktigt konstigt. Det var surrealistiskt att lämna ett liv för ett annat. För det andra så tror jag att jag inte var ledsen för att jag vet att de som jag kommer sakna är de som jag kommer ta mig tid att träffa i framtiden. Det var inte ett hejdå för alltid. Och det gör mig bara grymt taggad att jag har vänner över hela världen, för nu har jag ju ännu en anledning till att resa!
Att komma tillbaka till Sverige kändes mer av ett "jahopp, det var det" rather than "jag kommer gå under". Hänga med vänner var inte konstigt, vi började där vi slutade liksom. Och min bror och jag kommer nog bättre överens än någonsin.
Jag tror det är väldigt olika hur folk reagerar på att komma tillbaka till ens hemland efter ett år borta. Jag tar det bra just nu, men jag förväntar mig nästan ett breakdown senare.
Även om jag är ledsen att jag behövde åka ifrån vänner och familj i USA, kan jag inte vara något annat än överlycklig över vad jag har gjort. Jag har varit med om något så sjukt häftigt och tack vare det har jag utvecklats for the better. Småsaker, som att jag är öppnare och mer social, är kanske inte synliga för andra, men för mig är det en stor förändring. Ett av mina mål jag satte innan året var att "jag vill inte ändras, jag vill förbättras", och det är precis vad jag har gjort. Jag är ett bättre jag.

This post is a bit late, but if you wanna read it, here you go.

I am now back in Sweden (I came back about two weeks ago but yes). AFS talks about how the transition back to your home country can come with similar problems to the ones you experience in the beginning of your exchange year. Coming back means another change in culture and everyday life, which can result in irritation over unnecessary things for someone who's not prepared.
For me, this scenario feels very unreal. I thought that my friends and I would've drifted apart and that me and my brother would fight because we both had gotten used to being an only child. I also thought that I would cry when saying goodbye to everyone in the US, and when seeing everybody in Sweden again.
I was so wrong.
I cried a little when saying goodbye to Murray and the house, but other than that I didn't cry much. First of all, it all felt strange, very strange. It was surreal having to leave one life for another. Second of all, I think that I wasn't sad because I know that the people I will miss are the people I will take time to see again in the future. It wasn't a goodbye for good. It just makes me super excited to have friends all
over the world - another reason to travel!
Coming back to Sweden felt more like a "okay, that was it" rather that a "I'm not going to survive this." Spending time with friends wasn't weird, we just kept going where we left off. And my brother and I, we are probably closer than ever.
I think it's very different how people react when going back to their home country after being away for a year. Right now I'm doing fine, but I'm almost expecting a breakdown later on.
Even though I'm sad having to leave friends and family in America, I can't help feeling overjoyed from this experience. What I have done is so freakin' awesome and thanks to it all I have developed for the better. Small things, like me being more open and social, might not be visible for others, but for me it's a big change. One of the goals I set before leaving for America was that "I don't want to change, but improve", and that's exactly what I have done. I am a better me.